Ambivalens hos en uppfödare

Det är ofta roligt att vara uppfödare. Just nu har jag sex stycken blivande ägare som nästan studsar av längtan att få hämta hem sina bebisar. Jag har en sjunde blivande ägare som inte är lika lycklig, då Gabriel fick ett stopp i tarmen som visade sig vara en tarminvagination. Tarminvaginationer har oftast inte en särskilt bra prognos, och även om de överlever finns risken att de blir dåliga igen, eller får livslånga diarréer eller andra otrevligheter. För att korrigera tarminvaginatinen tas den sjuka biten av tarmen bort, och sedan börjar återhämtningen. Gabriel kom hem efter operationen och var i horribelt skick. Idag är han bättre, men absolut inte bra. Hans tarm verkar fungera, men han har inte börjat äta tillräckligt för att kunna leva på det. Att tarmen fungerar är bra, att han inte äter som han borde är dåligt. Han har en enormt lång och svår resa kvar, trots att han verkar ha överlevt operationen. På måndag ska han få börja äta lite torrare mat, och förhoppningsvis tycker han att det är godare än det som serveras nu… Vi får se. Det är inte roligt att vara kattägare, än mindre uppfödare, när bebisarna blir sjuka. Det är riktigt riktigt jobbigt ibland.
Hans syskon är glada, lyckliga, vilda och helgalna. Helt fantastiska kattungar, med mycket energi och mycket hyss. Helt i enlighet med Nessas övriga barn. Det ska bli kul att leverera friska, glada och knasiga katter. Helt fantastiskt. På det stora hela är det en trevlig och rolig kull, även om den estetiska kvalitén är minst sagt varierande. Utseende är inte allt, dock, och det viktigaste är att de är trevliga och roliga hemma-katter. Det är dessa små muppar.

This entry was posted in Skrivet. Bookmark the permalink.